Skidåkning

Vad är det är som är så lockande med ett par skidor och stavar. Och då tänker jag inte på den sköna känslan med att glida fram på ett par välvallade skidor och få njuta av den första riktiga vårsolen. Nej, jag tänker på den lockelse som verkar ligga inbyggd i skidorna i de upproriska varelserna som vi försöker uppfostra till välartade schäferhannar. Visserligen så var ju Sascha likadan och har nu i vinter lärt sig att man ska befinna sig före husse och gärna i ett bra tempo, men visst hade vi hoppats att hon var ett undantag. Men nej! Ska man ge sig på att lära de "små" att låta bil, ska man befinna sig i god mental balans och inte räkna med att man ska kunna förflytta sig snabbare än ca 100 meter/kvart. Men tack och lov så såg vi att åtminstone Heroz till slut insåg att det var mer uppskattat om man sprang bredvid skidorna än försökte bita av dom. Det var värre för den envise Higginz. Men matte fann en ny stil. Med ett fast grepp om hunden, och placering mellan benen så vill djuret fram till skidspetsarna vilket innebär att hela ekipaget rör sig framåt. En morot hängande i ett snöre på en pinne är en annan modell om ni förstår vad jag menar. Men vi ger inte upp. Fler tillfällen följer...